Jyrki Riekki:

MOLNSKRÄDDAREN

5.–27.10.

Det var inte så länge sedan jag stötte på kärleken, men ändå tillräckligt länge sedan för att kunna berätta och jag litar tillräckligt på dig för att blotta mina drömmar för dig.
Vi vaknade, eller egentligen somnade vi aldrig, medan jag försökte förstå mig på hennes beteende öppnade hon en bok och började göra något som vagt liknade en teckning. Cirklar och mer cirklar, punkter och mer punkter och  streck över streck. När hon var färdig skruttade hon pappret och satte det i sin vänstra bröstficka.
Jag yttrade inte ett ord medan hon höll på med detta, eller så trodde jag. Fast mina läppar inte rörde sig så gjorde mina händer det, och mina ögon talade i alla fall klarspråk: “Jag är en besökare.“ Mina gåvor är minnestäta. Jag ser att du virar in din osäkerhet i poesi och jag beundrar att du inte störs av din egen tunnelsyn. Du är inte ens medveten om den. Jag är kärleken. Jag är överallt. Jag är den som får dina mardrömmar att vika undan. Varje gång jag går glömmer den lilla delen av ditt hjärta, som står mig närmast, hur vackert det är när vi tillsammans betraktar universum och din hy är len, dina tårar är purpurfärgade och himlen är inte längre en plats utan ett sinnestillstånd.
Ibland tror du att jag är en del av din dröm, men sanningen är att du egentligen är en del av mig.
När hon återvände såg hon rakt genom mig. Hon var medveten om att jag inte var där, men ändå kände jag cirklarna som rörde på sig i hennes vänstra ficka.

“Bestig ett berg och dyk djupt ner i havet, för av dessa pärlor blir det ett halsband av rösterna du söker efter.“ gnolade hon.
“Jag kan göra dig ett berg.” lade hon till.
“Precis som jag gjorde den här nya stjärnbilden” sade hon och klappade på sin vänstra bröstficka.
“Den nya stjärnbilden av känslor.“

Gångna program

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008