Juuso Noronkoski & Mikko Rikala:

Det känns som om dagarna blir längre igen....

30.11.2018–6.1.2019

 

I sin utställning ”Det känns som om dagarna blir längre igen…” kombinerar Juuso Noronkoski och Mikko Rikala sitt gemensamma intresse för materialens kretslopp och förvandling och hur dessa händelser påverkan naturen och kulturer. På varsitt håll rör sig Noronkoski och Rikala i samma typ av tematik. Båda konstnärerna har i sitt arbete ett fokus på långa tidscykler i vilka oscillationer sker i en rytm som är utanför människans direkta fattningsförmåga. Genom observationer av långsamma förvandlingar och händelseförlopp, som t.ex. studier av havsvattenståndet, vattnets avdunstning, friktion och himlakropparnas rörelse, öppnar Noronkoski och Rikala upp tiden på ett sätt som leder in på rent existentiella frågor. Båda konstnärerna har sin bakrund i fotografi vilket sätter fotografi i en central roll och vidare består utställningen av teckning, skulptur och texter.

Noronkoski ser på de långsamma förändringar som sker i naturen och hur dessa är i relation till våra egna handlingar och tänkande samt att han belyser den problematik som den moderna åldern har fört med sig. Han han täljt drivved på stranden med det enda motivet att tälja sig genom materialet och samla på spånorna. Täljandets repetitiva rörelse blir en typ av tomgång som för Noronkoski öppnar upp till att komma i kontakt med materialet och dess berättelse. Hur trädet växt, förädlats, använts och sedan dumpats i havet för att utan sammanhang och riktning driva med strömmarna och vindarna tills det möter en strand där det avslutningsvis, konserverat av havet, ligger och bleks i solen utan att förmultna. I sina fotografierna arbetar Noronkoski både med positivet och negativet. Det som bilderna har gemensamt är solarisation som ett koncept. Solarisation är en metod inom fotografi i vilken en överexponerad bild resulterat i en negativ effekt där ljust blir mörkt och tvärt om. I sina solariserade fotografier ser Noronkoski på den moderna människan som samtidigt som den strävar efter mer ljus och insikt oavsiktligt åstadkommer ett mörker runt sig. I en skulptur har han använt sig av vatten som varit isolerat långt nere i jordskorpan i ca 30 miljoner år. Nu med hjälp av människans intrång i berggrunden kan detta vatten frigöras och igen komma in i sitt kretslopp där det får förångas för att sedan regna ner och blanda sig med allt annat vatten.

Rikala skapar med sina verk en spekulativ ingång i hur vi kan läsa och förstå den värld som vi befinner oss i. Han utforskar områden där vi kan frångå våra konventionella tankesätt och frågesätta vår antropomorfa världssyn. Han för samman det förflutna med nuet, fakta med fiktion samt observerar olika typer av komplexa relationer mellan människor och tingen. I sina arbeten presenterar Rikala långsamma naturvetenskapliga och cykliska fenomen på en lineär tidsaxel på vilken man kan tyda förändringar och överlappningar i tid. Verken uppmanar betraktaren att öppna sig för det som sker bortom bilden. Med små gester placerar han ut ledtrådar för oss att tyda och läsa. Han har bland annat gjort bildpar med nästintill identiska bilder där tidsförskjutningen resulterar i visuellt obetydliga små förändringar; skuggor flyttar på sig, vattnets yta stiger på stranden, stenar byter position. Dessa är alla indikatorer på andra narrativ som är långt inne i materialen och i energiernas rörelser. I stil med Noronkoskis repetitiva täljande har Rikala också en egen typ av meditation där han tecknar ner tusen en meter långa streck som tillsammans bildar en distans på en kilometer. Upprepningen tar ca 12h och slutresultatet blir ett abstrakt möte i tid och avstånd.

I utställningen ingår också två brev skrivna av konstnärerna. Dessa texter öppnar upp de tankar som följt med i processen med dessa arbeten.

Bild: Mikko Rikala, (Detalj) Overlapping notes (Lunar observations, 3300 BC – 2018 AD), 2018

https://www.instagram.com/juuso_noronkoski/

https://mikkorikala.com/

Gångna program

2019

2018

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008