Salla Vapaavuori:

Jag prövade ju bara

5.–28.7.

”Det är eftermiddag och jag tränar fiol i vårt vardagsrum. Jag följer koncentrerat noterna på notställningen. De börjar sakta glida iväg från mig. Jag kisar med ögonen för att se vad det står på pappret. Jag spelar vidare, tills avståndet mellan mig och noterna slutligen blir för stort. Jag slänger en blick åt sidan och fäster sedan ögonen på noterna igen. De förblir långt borta. Fiolens stämma passar inte noterna, de har rymt ifrån varandra.”

”En brun boll träffar Marttis ryggsäck. Stinkbomb! ropar Maikki hånfullt. Skiteborgsprinsen! fortsätter jag. En annan blöt boll träffar den bara nacken. Martti ser sig om. Han är helt blek. Han rusar till vägkanten och böjer sig över diket. En gulaktig sörja forsar ut på snön från hans mun.”

Det här är Jessica och hon är skådis, berättar Anni medan hon försöker få en mörkhårig Barbie att sitta. Hon är gift och har två barn, tillägger hon. En solbränd Ken sätter sig bredvid Jessica. Det här är Sandra och hon är också skådis, och det här är hennes man, säger jag och ställer en brunhårig Ken bredvid Sandra. Han heter Mark, säger jag. Eller den här är sen också sångerska, säger Anni. Aj, undrar jag, det kanske den här också är… Varför apar du alltid efter? snäser Anni. Inte apar jag, svarar jag tyst. Eller den här är nog sen också skådis, säger Anni.”

Barndomshemmet och dess omgivning fungerar som en minnesbank. Det är fantasins födelseplats, som man kan återvända till nu och då för att återuppleva och fantisera.

Hurudan är världen egentligen? Hur skall man förhålla sig till den? Hur får man den att hålla ihop? Finns det förutbestämda sanningar, eller kan man skapa sina egna? Vad är min roll bland andra? Vem bestämmer över vem och vem bestämmer reglerna? Vad är vänskap? Hur självisk får man vara? Barnets värld är anarkistisk, den är rå och fult vacker. Man provar på allt möjligt bakom sina föräldrars rygg. Erfarenheterna blir småningom minnesbilder; berättelser som inte
alltid har en sensmoral, så som i sagoböckerna.

I utställningen visas en helhet bestående av sju korta berättelser och sju installationer som samverkar med dem. Berättelserna bygger på minnen från ett barndomshem och dess omnejd. Berättelserna lyfter fram elakheten inbäddad i vänskap, att såra en annan, svartsjuka vänner emellan och att oroa sig för sin egen betydelse. De tar upp förhållandet till det motsatta könet och att bli kär. De är skruvade historier där man testar sina gränser och tillfredställer sina behov – även på andras bekostnad.

Salla Vapaavuori (f. 1984) är en bildkonstnär verksam i Helsingfors, som slutförde sina studier från utbildningsprogrammet i tid-rumkonst vid Bildkonstakademin våren 2011. Vapaavuori arbetar med rumsliga verk och utnyttjar olika tekniker, allt från skulptur och ljud till ljus, video och text.

Henriikka Härkönen

Utställningen understöds av: Oskar Öflunds Stiftelse, Centret för konstfrämjande, Suomen Kulttuurirahasto

www.sallavapaavuori.com

Gångna program

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008