Caspar Stracke:

A cinema that was not

8.–31.1.

STRACKE_1280

Caspar Strackes utställning A Cinema That Was Not är den första delen i ett tvådelat projekt i vilket han studerar biografsalongens sociala och politiska potential i en tidsålder med nätuppkopplade kulturer.
Den rörliga bilden har alltid varit närvarande i Strackes konstnärliga arbete men denna utställning är den första som behandlar frånvaron av själva filmmaterialet. Utställningen fokuserar på filmen som en platform för gemensamma delade upplevelser och kollektivt engagemang och även på avtrycket som detta urbana fenomen lämnar i vår sociala kultur.

I utställningen finns det många element som hör hemma i biografen, men ändå vägrar utställningen att inkludera en enda igenkännlig rörlig bild. Istället fokuserar installationerna på själva projektionen som en akt och lyfter fram en gammal utdaterad vetenskaplig tolkning av ljuset som ett material, den så kallade ljusbärande etern.

I A Cinema That Was Not för Stracke filmmaskineriet in i ljuset, själva filmmaterialet hålls undangömt, eller tas bort. Besökaren möts av de återstående element som fått nya ändamål och funktioner. En animerad installation imiterar ljusets rörelse mellan linserna av två filmprojektorer. I denna rundgång av ljus fungerar projektorerna både som sändare och mottagare. Två filmdukar är vända mot varann så att de fångar och skymmer bilden. Texterna på väggarna vägrar att kommunicera och deras ursprungliga mening är kombinerade med en protest och blir således ett kryptisk bildmaterial. Texterna består av ett centralt citat från Situationismen som bokstavligen låtit överskrivas av ett annat citat av en samtida teoretiker, om filmens roll i historieforskningen.

Installationshelheten svänger ut och in på filmtekniken och ger den nya uppgifter som blottar den rörliga bildens mekanismer. Man har ofta sett film som ett försök att emulera människans syn och hörsel. Det sista arbetet, videoverket Proximity tar itu med detta. Arbetet utgår från tolv filmklipp där protagonisten talar om den individuella varseblivningsförmågan: blinda beskriver hur de föreställer sig synen, patienter presenteras i tillståndet när de återfår sin syn efter operationen, personer beskriver hur deras hallucinatoriska upplevels påverkar deras syn eller så bandar de in det de ser för att kunna upplevas av andra, som o sin sida hänvisar den mobila kulturen. Proximity tar sig an filmens omöjliga projekt — paradoxen att representera frånvaron av syn utan att använda sig av figurativt bildmaterial.

Caspar Stracke är en tvärkonstnärlig konstnär och curator. Han är för tillfället professor i samtidskonst och rörlig bild på Bildkonstakademin i Helsingfors. Stracke är utexaminerad MFA i Experimentell film och fotografi från bildkonstakademin i Braunschweig i Tyskland. Han flyttade senare till NYC och med ett DAAD stipendium fortsatte att studera film och filosofi på New School for Social Research in New York. Han var efter detta bosatt i NYC i 20 år. Stracke’s filmer, videoarbeten och installationer är kritiska reaktioner på film, arkitektur och urbanism. Hans verk har visats på MoMa, The Whitney Museum, Yerba Buena Center for the Arts, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofia, ZKM mm. Han är en aktiv medlem i The Thing; ett center för konst och nätkultur i NYC. Mellan 2005-13 var han ansvarig för video_dumbo, en internationell festival för rörlig bild i New York. 2014 curaterade han tillsammans med Gabriela Monroy det sextionde Robert Flaherty Film seminariet.

Andra delen i Caspar Strackes projekt kommer att visas på WHS Teatteri Union senare i höst.

Gångna program

2017

2016

2015

2014

2013

2012

2011

2010

2009

2008